Det finns inget mer tragiskt än ett barn som far illa när två vuxna inte kan samarbeta.
Här är det lätt att falla in i fällan att bara klanka ner på den andra. Jag tänker inte sänka mig till samma nivå.
Istället försöker jag att hitta förklaringar till ett så totalt irrationellt beteende som min motpart uppvisar.
Är det psykisk ohälsa? Med största sannolikhet. Vilken sorts ohälsa? Oklart. Är det viktigt? Ja faktiskt. För jag vill ha svar.
Svar på varför man offrar ett barn för sin egen vinnings skull. Svar på hur man kan bli så blind att man inte ser hur man förstör en ung människas liv. Svar på vad man får ut av det.
Förmodligen för att bedöva sin egen smärta. Allt i jakten på att må bättre. Samtidigt som man i sten förnekar att man har problem. Jag är frisk som en nötkärna! Jag vägrar undersöka mig själv för jag är frisk! Alla hundratals människor som påpekar för mig att jag är sjuk är de det är fel på! Jag isolerar mig själv och söker tröst bland likasinnade.
Under tiden som detta pågår dras ett barn allt närmare ruinens brant.
Kämpa min älskade lilla underbara. Det kommer att bli bättre en dag! Hoppas du klarar av den här mardrömmen du har hamnat i...
Har jag aldrig gjort nåt fel? Ja självklart har jag det. Men jag intalar mig själv att allt jag gör är för min dotters bästa och jag hoppas och tror verkligen att det är så.
Under tiden skyddar jag mig själv genom att intala mig att hon inte finns. Jag vet ju att hon finns. I mina tankar. Varje dag, varje minut och varje sekund.
Men hon finns ändå inte. Ska jag orka kämpa måste jag tänka så. Och kämpa det kommer jag att göra. Nåt annat finns inte.
Jag älskar dig Astrid 💖 hoppas aldrig du glömmer mig
