Om Schack

Jag vet inte egentligen riktigt varför jag spelar schack. Det började givetvis som en oskyldig hobby, men numera kan det nog mera betecknas som terapi. Fast det är billigare att själv skrynkla hjärnan än att gå till någon som gör det åt en.

Känslan när man har vunnit ett schackparti och dessutom förtjänat det önskar jag att alla fick uppleva. Lika avskyvärd är givetvis känslan av en förlust när man borde ha vunnit. Nu är jag givetvis inte så naiv att jag tror att schack är den enda sysselsättning som kan skapa denna känsla, det är nog ungefär samma sak som att t.ex rida eller att planka ner på den borgerliga alliansen om det är detta som man finner som sitt kall.

I mitt fall har jag aldrig känt något behov att att utveckla mina kunskaper inom min hobby, jag tror att om man tränar eller lär sig för mycket så kanske det inte längre är att betrakta som en hobby utan det blir kanske mera allvar, och då kanske det inte längre är lika kul.

Notis: Köp mera spolarvätska, ty det är stockholmsklimat utomhus och vägverket verkar även denna vinter ha för avsikt att salta E4 mer än Gud har saltat döda havet.