Jag hade mina sju bästa år tillsammans med dig.
Du är en bra människa och en fantastisk mamma till vårat barn även om du möjligtvis kan bli något överbeskyddande ibland.
Inte så underligt kanske med tanke på att vår unge har fått din envishet och min skalle samt ett fagert yttre (Det kommer inte från mig...)
Ta inte det här som ett försök till försoning för det är det inte. Vår tid tillsammans är förbi och jag har redan gått vidare. Ändock återstår det 14 år tills den blir vuxen så vi måste och bör hålla sams åtminstone så länge.
Jag ska lära den allt jag kan! (Nåväl det går väl ganska fort)
Den kommer nog att få några dåliga egenskaper från mig. Ja jag jobbar för mycket och är usel på att visa min uppskattning...
Den kommer nog även att få några bra. Som till exempel min eminenta förmåga att formulera mig när jag väl säger något.
Du kommer nog också att ge den både bra och dåliga saker. Vilka dom dåliga är får du fundera ut själv.
(Inte för att det här inlägget skulle bli för långt om jag tog upp dom utan för att det är något som du själv måste komma till insikt om... )
Det senaste halvåret har varit det värsta i mitt liv efter de sju bra men sånt är livet. Även om den här historien fick ett abrubt och mindre bra avslut så var det förmodligen oundvikligt.
Ha det bra så länge så ses vi snart. Vi har en marodör att uppfostra!
