Termosmuggstraumatiserad

Man får aldrig vara riktigt nöjd.

Jag har letat i flera år efter den perfekta termosmuggen. Eller åtminstone efter en som faktiskt fungerar...

Människan har gått på månen enligt officiella uppgifter. Men en fungerande termosmugg är inte människan kapabel att producera.

Majoriteten av alla muggar läker som ett såll så man får halva kaffet i knät, och bränner upp sin familjelycka.

Och har man turen att hitta en som håller tätt så håller dom värmen i 2 minuter och då fyller de ju inte längre sin funktion.

Nu hade jag efter flera års letande äntligen hittat en rejäl mugg som håller tätt och som håller värmen. 

Men man får aldrig vara riktigt glad. För då går inte skiten att rengöra ordentligt så nu luktar det mögel när man dricker ur den...

Man får aldrig vara nöjd.

Suck

Ka-ching!

Jag fick ett hemligt brev från en gammal hemlig bank som jag hade glömt bort.

I den hemliga banken hade jag tydligen ett hemligt gammalt konto som innehöll en helt ofanlig mängd hemliga pengar som jag också hade glömt bort att jag hade.

Det är svårt att hålla reda på alla enorma summor med hemliga pengar när man har så ofantligt mycket hemliga pengar som jag inte vet om att jag har.

Den hemliga banken tänker stänga mitt hemliga konto eftersom det tydligen är för omodernt eller nåt så nu ska dom flytta över den enorma hemliga summan till det konto jag har idag i en annan hemlig bank.

Alltid kul att få bra besked ibland. Det är tyvärr inte så ofta det händer...

Fred Åkerström

Återigen gryr dagen som en huldra vid min feta skuldra.

Eller nåt sånt var det.

Varför "citerar" jag Fred Åkerström kan man undra?

Jo poängen är nog att jag vill få fram den känsla av vemod, och maktlöshet man ofta känner nuförtiden. 

När man inser att då mobiltelefonen går sönder är man totalt utelämnad och måste sälja sin själ till hin håle för att få tillbaka sitt liv...

När man kämpar och kämpar för att allt ska bli så bra som möjligt men man ständigt blir motarbetad av en som inte vill och då händer det ingenting.

När man inser att hur mycket man än försöker kommer det ändå att sluta på samma sätt. 

Jag har sagt det så många gånger att jag aldrig kommer att ge upp men frågan är ju hur länge man orkar och hur mycket man ska kunna skuldsätta sig själv för det som man vet är det rätta. 

I slutändan kan jag iallafall stå rakryggad och säga till henne att jag gjorde det jag kunde för det ska gudarna veta att jag har gjort. Och det gäller även om jag ger upp. För om jag ger upp så är det inte för att jag vill utan för att jag måste. 

Destination okänd

Efter en lång resa är jag nu framme. 

Jag vill börja med att tacka alla som har hjälpt mig att göra denna resa möjlig. Jag nämner inga namn för ni vet vilka ni är.

Jag har sagt det förr och jag kanske kommer att säga det igen, men det här är mitt livs viktigaste dag och helg. 

Oavsett vad som än händer från och med nu så är jag på plats och jag ska göra det jag kan för att det här ska bli en bra helg som inte bara jag kommer att komma ihåg som någonting bra.

Det är inget snack om saken. För mig kommer det att bli en helg att minnas. Lite nervöst men framförallt förväntansfullt.

Och förhoppningsvis mycket rolig helg. Sannolikt mycket rolig helg. 

Säkerligen mycket rolig helg.

Jag vet inte vad som kommer att hända i framtiden, men nu har jag iallafall en möjlighet att påverka händelseutvecklingen, och den möjligheten kommer jag att ta.

Äntligen!

Jag har nog använt den här rubriken förut. Jag kommer nog att använda den igen. Men det är lika trevligt varje gång den kommer till användning. 

Igår var det muntlig förberedelse igen. Tredje gången gillt. Förhoppningsvis ska det väl vara den sista gången men detta låter jag vara osagt.

I oktober är det äntligen dags! Det har gått snart 3 år sedan vi senast sågs. Videosamtal är ett bra komplement men det ersätter ju aldrig den fysiska kontakten. 

Jag längtar. Drygt två veckor kvar...

Äntligen!

Plågsamma människoförsök

Det pratas mycket om hur synd det är om de stackars djuren på djurparkerna. 

Aldrig är det nån som tycker synd om de stackars föräldrar som måste bli intryckta i livsfarliga dödsmaskiner med sina ungar och åka tills man får en näradödenupplevelse.

Wildfire på Kolmården. Jag hade lovat och då håller jag mitt löfte. Men när man sitter där och åker uppåt tills det känns som att man nästan är uppe i rymden hinner man ångra sig mer än en gång... Och de nästföljande 90 sekunderna är definitivt något av det värsta jag upplevt i livet.

Men ungen blev nöjd och sällskapet fick skratta åt min uppsyn på bilden som togs under dödsfärden. Det bjuder jag på. Är mest bara nöjd över att jag faktiskt överlevde...

Plågsamma människoförsök

Djuren verkar ha det ganska bra ändå. De har mat, vatten och husrum. Och de slipper åka Wildfire... 

Snart är värdet helt i botten

Idag lagar vi mat i garaget då det inte går att gå in i huset.

Nu när jag äntligen äger hela huset själv kan jag renovera sönder det totalt utan att nån annan ska drabbas av raserat fastighetsvärde...

Hittills har jag målat fasaden och köket med torkad färg, nu håller vi på att byta golv i hallen så att det ska bli fulare och sämre än det gamla. 

Andra sommarprojekt är t.ex. att sätta in ny kamin som värmer sämre än den som inte sitter där nu, byta köksgolv till ett som knarrar mer, samt tapetsera i vardagsrummet med begagnade tapeter. 

Den dagen huset ska säljas kommer jag att få betala för att bli av med det...

Ni som fattar ni fattar och för er som inte fattar, ja för er finns det kaffe här och surr nån gång sen när vi är färdiga. Ni som redan fattar får givetvis också komma. 😊

Fast då kommer ju huset att vara obeboeligt förstås. Vi får koka kaffe i garaget... 🙂

Det ska jag nämligen inte renovera sönder förrän senare