Det finns de som anser att jag inte älskar mitt barn och att hon inte tycker om mig. Dessa foton är från då vi senast fick träffa henne. Visst ser ni hur fruktansvärt olycklig hon är?
Det är nu ungefär 2 år sedan. Hon har växt, blivit klokare och kanske har hon även blivit itutad mer trams.
Men en sak vet jag. Hon älskar mig fortfarande även om hon inte får visa det.
Och hon kallar mig pappa när ingen annan hör på.
Älskade Astrid. Du är det viktigaste jag har. Tro inte för en endaste sekund att jag har gett upp kampen. För det har jag inte. Och jag kommer aldrig någonsin att göra det heller.
Det må vara en kostsam kamp. Men kosta vad det kosta vill. Såklart. Det finns ju inget annat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar