Dags att slå upp sidan 2731. Avsnittet om varför kvinnor blir sura om man gör som dom vill och lika sura om man inte gör som dom vill.
Jag ställer mig frågande till den logik som deras hjärna arbetar efter
Om det är nån som kan förklara detta får ni gärna höra av er.
Nä förresten... Jag tar tillbaka ovanstående fråga. Det är nämligen lättare att lugga en flintskallig än att få svar på den...
Att spela paintball utan glasögon är något suddigt
Trodde ju att det gick att ha glasögon under masken men jag troode fel. Hade jag vetat detta hade jag givetvis monterat linser innan vi åkte. Men nu blev det ju inte så...
Därför var jag nog kanske den som stod för flest regelbrott under vårt låtsaskrig. Jag sköt helt enkelt på allt som rörde sig, huruvida detta objekt redan hade blivit träffat/oskadliggjort var för mig något oklart...
Ber om ursäkt för det inträffade, nästa gång vi spelar så ska jag se till att ha bättre sikt :)
Då ska jag även försöka fånga burken...
Markus hade svensexa igår
Man kanske kan tycka att sådana här traditioner, såsom svensexor och möhippor är taskiga mot objektet i fråga. Att det handlar om att förlöjliga individen och enbart retas.
Fast jag tror inte att det egentligen är så. När Markus och Moa firar sin bröllopsdag om tio år kommer dom att gå tillbaka i minnet och i fotoalbumet. Och då kommer båda två säkerligen att minnas denna dag.
Visst var vi väl lite taskiga. Inte kanske det är så jättekul att bli iklädd klänning och gå runt på stan och ragga smink av brudar. Men han kommer säkert att minnas det.
Han kommer minnas hur vi grundlurade honom på Klubbviken. Och VI kommer minnas skräcken i hans ögon, samt den stora lättnaden när han insåg att han blivit lurad.
Idag när han vaknar kommer han att känna smärta av träffarna från paintballgevären, samt förmodligen även en viss odefinierad bultande smärta i pannloben.
Men när smärtan gått över sitter minnena kvar!
Tack för igår Markus!
Jag hoppas att det var lika roligt för dig som det var för mig...
Nu ser vi fram emot nästa minnesvärda dag!
Fick just höra att lillkotten hade repat sig bra av hundmaten och blev igår utsläppt i det fria igen!
Skönt att känna att man varit delaktig i en räddningsaktion.
Hoppas ditt liv blir bra lillkotte!!
Kan ni vakna nån gång?
Alla hopplösa wordfeudare man spelar med sover ju hela dan...
Ja vill ha nåt att göra medan jag sitter här och väntar i all oändlighet på nästa körning...
Och till råga på allt är det regn i luften under den här rekordkalla sommaren.
Jo. Regnet kommer uppifrån :-)
73 fuskar och kör till Lövskär fast man inte får. Jag ids dock inte gnälla...
Jag åkte till taxi istället, som vanligt.
Jag må leva ett tragiskt liv. Men det är ju det liv jag lever. Inte så mycket man kan göra åt saken antar jag, och jag vantrivs inte med det heller. Jag har lärt mig att acceptera mitt öde.
Visst finns det dagar då jag funderar på en helomvändning. Jag vet att jag kan skriva, och tanken har slagit mig många gånger att man kanske borde ringa till nån tidning och erbjuda sina tjänster. Men det få nog vänta tills den dagen det blir ett nödvändigt ont.
Ibland känner jag mig ganska ensam. Jag har ju mitt hjärta i Karibien så det är klart att det blir lite trist ibland. Aruba ja. Jag har inte släppt det där än. Och jag kommer inte heller att göra det. Det får bli vad det blir.
Någonstans i någon himmel kanske man får en guldstjärna för att man gör det man tror på och för att man tror på en människa när alla andra säger stopp.
Jag skiter i om jag blir lurad. För hur man än vrider och vänder på myntet så finns det människor som behöver pengarna bättre än jag. Så är det bara!
Jag är den jag är. Trött, sliten, ful och gammal. Men mitt hjärta är stort!
Kändes aldrig som om det var nån större utmaning för de Spanska rävarna.
Sen kan man ju diskutera ett och annat domslut, men i slutändan så är Spanien värdiga EM-segrare!
Nu var det ju inte det här jag skulle blogga om
Jag vet egentligen inte vad jag ska blogga om, men jag vet att jag måste blogga, för det har ju varit väldigt lite av den varan på sistone.
Tänker inte skylla på nåt, det har helt enkelt inte blivit av bara.
Idag har jag och Susanna förhoppningsvis räddat en igelkottsunge från en för tidig hädanfärd.
Skakig och stapplande gick den omkring där på cykelvägen och försökte bli överkörd, men vi hittade en kartong som den fick ligga i och matade den med Akitas hundgodis.
Lite taskigt mot hunden kan man tycka, för det var faktiskt hon som först hittade igelkotten där den låg vid dikeskanten och tryckte. Jag tror att både hunden och kotten blev lika överraskade över mötet.
Hoppas du klarar dig lillkotten!
