Jag åkte till taxi istället, som vanligt.
Jag må leva ett tragiskt liv. Men det är ju det liv jag lever. Inte så mycket man kan göra åt saken antar jag, och jag vantrivs inte med det heller. Jag har lärt mig att acceptera mitt öde.
Visst finns det dagar då jag funderar på en helomvändning. Jag vet att jag kan skriva, och tanken har slagit mig många gånger att man kanske borde ringa till nån tidning och erbjuda sina tjänster. Men det få nog vänta tills den dagen det blir ett nödvändigt ont.
Ibland känner jag mig ganska ensam. Jag har ju mitt hjärta i Karibien så det är klart att det blir lite trist ibland. Aruba ja. Jag har inte släppt det där än. Och jag kommer inte heller att göra det. Det får bli vad det blir.
Någonstans i någon himmel kanske man får en guldstjärna för att man gör det man tror på och för att man tror på en människa när alla andra säger stopp.
Jag skiter i om jag blir lurad. För hur man än vrider och vänder på myntet så finns det människor som behöver pengarna bättre än jag. Så är det bara!
Jag är den jag är. Trött, sliten, ful och gammal. Men mitt hjärta är stort!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar