Jag har en bra känsla i kroppen
Under den gångna veckan har jag varit på gymmet fem gånger. Två av dom har jag blivit stenhårt ansatt. Först av Johan på måndag som tycks vara besatt av bicepsdjävulens demoner. Galen och våldsam tvingar han mig att pressa armarna tills de inre muskelblödningarna når en outhärdlig nivå.
Som om inte det vore nog så bjöd torsdagens pass med Tompa på intensiv bålträning med benlyft och medicinboll så att magmusklerna i morse ville klättra ur kroppen och ligga kvar i sängen när jag med extremt stor möda lyckades kravla mig ur sängen inför söndagens morgonpass i taxin.
Men det är en skön smärta
Konditionsträningen går som en dans. Löpbandet rullar numera med relativ enkelhet i tjugo minuter och 9 km/h utan att någon extrem utmattning kan skönjas.
Vissa tycker förstås att det är trams, själva springer dom väl tre gånger så länge i kvadrupel hastighet. Jag kommer nog aldrig att nå dit, men det viktigaste är väl att man själv är nöjd med sin prestation, och att kurvan pekar uppåt?
Och det gör den definitivt!
Inte ens min extremt tjatiga dietist hade något allvarligt att invända emot under måndagens kroppsscanning. Förvisso några kilo plus, men de har kommit i form av muskler, vilket inte är av ondo.
Viss melankoli finns i horisonten. En god vän ska med stor sannolikhet flytta söderut i sommar, och det är lite trist.
Men jag är glad för hennes skull och jag hoppas att alla planer går i lås!
Sverige är långt, men ändå inte så långt att man inte kan åka och hälsa på ibland!
Jag önskar dig all lycka i framtiden vännen!!
