Inte bara guld och gröna palmer

Ofta när man reser utomlands får man höra av reseguiden att i det här landet är det standard att man gör si och så.

Rapar och eller fiser högljutt efter maten t.ex. för att visa sin belåtenhet.

Jag tycker i min enfald att detsamma borde gälla det där med dricks. Fast oftast brukar det där med dricks liksom vara nåt man helt enkelt bara gör för att det ska göras.

Så även i Thailand och här är de till och med så fräcka att om man köper något för t ex 300 Baht och betalar med en femhundring så får man ofta tillbaka växeln i en massa småvalörer bara för att man ska lämna dessa småmynt i dricks...
(Jag inser givetvis att detta är nåt som personalen fått order om av sin chef att göra)

Men icke sa nicke!

Jag kanske gör mig ovän med en del men det skiter jag i! Förtjänar man dricks då får man det också men uppträder man som en jäkla surkuk samt erbjuder usel service och/eller brist på densamma så ska man fan inte heller ha nån dricks!

Detta är något som man tyvärr även hör talas om bland vissa taxichaufförer i Sverige och det är ju rent ut sagt tragiskt!

Dricks är inte något man får. Dricks är något man förtjänar. Sådetså!

Mumlet - Cujo 1-1

Jag utjämnade!

På eftermiddagen fick jag min efterlängtade revansch mot familjen Cujo...

Den som trodde att jag hade gett slaget förlorat trodde fel. Sån är inte jag...

Promenad nummer 2 hade sin utgångspunkt på en annan väg upp till sagda höjd. 

Vi hittade en vägskylt som pekade mot ett tempel.

Efter en promenad som enligt skyltarna skulle vara 1.5 kilometer fast som var minst 5 och kändes som 238 kilometer var vi äntligen uppe vid ett buddhisttempel.  Ska man tolka de många vägskyltar som leder till templet så borde munkarna vara rätt vana vid turister som hamnar där men motsatsen kunde med lätthet påvisas.

När vi hamnade där verkade det snarare så att de helst ville se oss gå därifrån så fort som möjligt.

Huruvida detta berodde på att vi var klädda i regnponchos med skrikande färger samt att vi var fullständigt indränkta i svett från vår mödosamma promenad låter jag vara osagt...

När vi gick ner igen valde vi en annan väg vilket osökt ledde oss förbi familjen Cujos bostad... Förutom lite prassel i buskarna och några pip från de små hundbarnen syntes ingen till. Antar att herr och fru Cujo var på jobbet och inte hade lyckats fixa med barnvakt?

Vi lät emellertid de små liven vara i fred medans vi med andan i halsen smög oss ner för den vansinnigt sluttande djävulsbacken ner mot för oss bekanta jaktmarker.

Väl hemma på hotellet kände vi oss tvungna att belöna oss själva med en eller kanske sju pavor Chang...

Det tycker jag faktiskt att vi var värda efter segern mot familjen Cujo!

Familjen Cujo blev mitt fall

Efter en vecka i Thailand börjar man så sakteliga acklimatisera sig till värmen så pass att man iallafall orkar med något annat än att bara ligga ner och flämta med käften på vid gavel.

Denna morgon tog jag beslutet att testa på dödens backe (Kronanbacken, dra nåt gammalt över dig...) 

Bakom vårt hotell finns en väg som tar en upp till Phukets högsta punkt, eller åtminstone en av de högsta och ryktet gör gällande att fotografierna man kan ta där gör det klart värt mödan.

Därför tog jag mig i kragen och började klättra. Visst var det tufft och man måste ju vila var 50:e meter men uppåt gick det.

Ända tills det tog stopp.

Det var inte värmen. Det var inte flåset. Det var Cujo.

Efter ca en kilometer hade nämligen en familj med hundar beslutat sig för att ockupera vägen och med tanke på deras minst sagt aggressiva framtoning tog jag det troligtvis kloka beslutet att vända.

Men några bilder och en bra promenad fick jag ändå.

Förhoppningsvis är dom inte hemma i morgon...

Den längsta dagen

Gårdagen var onekligen en sån där dag som man sällan glömmer.

Ner till Arlanda gick det fort och bra men sedan började det. Köerna och den oändliga väntetiden. Fast när man ska iväg så spelar det ju mindre roll...

Thomas Cook Airlines skötte sig som vanligt oklanderligt förutom att deras flygplan är anpassade för minimalt små himalayiska bergspygmeer vars ben är 67% kortare än mina, och vi dessutom fick ett fotografmongo framför oss som tog ca 6971 bilder med blixt av skärmen som visar flygresans framfart när man försöker  sova blir man ju lite less. Men nu är det över. Bara hemresan kvar...

Första intrycket av Thailand gör det helt klart värt besväret. Litet familjärt och enkelt hotell med service på högsta möjliga nivå utan att det kostar en miljard. Dusch med inbyggd toastol och en balkong vars närkontakt med elkabelhärvan från helvetet är starkt påtaglig och något oroande, men jag kommer att trivas här, det är precis så här ett hotell ska vara!

Reseledaren nämnde att det kostar hundra baht och tar sex timmar att få körkort i Thailand.  Tror längden på kursen i elsäkerhet är nåt åt det hållet också...

Nåväl bara att hålla fingrarna borta och hoppas att det inte smäller...

Nu dags för en ny dag i värmen!

  

Det slår aldrig fel

Man tycker ju att det borde gå över.

Resfebern

Jag har ju ändå varit på ganska många ställen i världen vid det här laget och borde ha vanan inne, men likafullt så blir det samma sak varje gång man ska iväg.

Man kan inte sova, ligger och väntar på att klockan ska gå.

Jag antar att det har med förväntningarna att göra, även om jag har lärt mig att inte ha för höga förväntningar, för då är det svårare att bli missnöjd...

Men helt fri från dessa tankar blir man aldrig, och den här gången kanske det är extra speciellt. då det är bröllopsresan och allt.

Livet har ju minst sagt förändrats en del de senaste två åren. Många är de som tycker man är knäpp som gifter sig.

Konstigt nog är det uteslutande dom som inte har gift sig än som klagar. Undrar om det beror på avundsjuka? :)

För en sak är säker, jag kommer aldrig att ångra mitt val, oavsett hur det än blir i framtiden!

Upprörd men smickrad

Som de flesta av mina läsare känner till så är jag administratör för Sexans Taxis grupp på Facebook. Denna slutna och hemliga grupp är tänkt att beröra interna frågor för de anställda.

Av denna anledning anser jag att endast de som jobbar inom företaget skall ha tillgång till gruppen. Jag har nyligen rensat listan och har då stött på arga reaktioner från människor som blivit uteslutna.

Detta beklagar jag, förstår att ni kanske tycker att ni har en anknytning till bolaget och därför bör ha en permanent och evig plats i listan, men jag har mina regler. Det kanske kan tyckas vara hårda regler, men har jag bestämt mig för det så måste jag ju försöka vara konsekvent också.

Sen är det ju då förstås så att gruppen till största del är en lek och lallgrupp, vilket inte i första hand var tanken, men det kanske man får räkna med. Det är ju trots allt ingen raketforskning vi sysslar med...

Även om jag blir lite irriterad över de starka reaktionerna så blir jag givetvis även smickrad, för om man blir så upprörd över att bli utesluten från en grupp så måste det ju bero på att det är en bra grupp. Och det är det.

Trots en hel del svammel så dyker det upp ljusglimtar där vi faktiskt får till bra diskussioner om det ena och andra ämnet som kanske kan leda till att företaget utvecklas i en positiv riktning, det är precis det som är tanken.

Men ju fler "icke troende" som har tillgång, desto större är risken att interna saker kommer fram till dom som det icke berör.

Nu är jag givetvis inte så naiv att jag tror att vi kan undanhålla känslig information alltför länge, taxibranchen är ju värre än en syjunta när det kommer till skvaller och ryktesspridning.

Men jag måste ändå försöka

Det stora vemodet

Idag är första veckan som vi på Sexans Taxi kör utan färdtjänst på snart fem år.

Många chaufförer har kommit och gått, själv är jag en av få stofiler som faktiskt vet hur det var innan, och som kan få en fördel av just detta.

Jag tänker inte gå så långt som syndikatet gjorde när de blev av med färdtjänsten och blåljuga, de påstod nämligen att deras omsättning ökade utan färdtjänsten.

Det fattar ju vilken tänkande människa som helst att om du tar bort 70% av jobbet så kommer inte omsättningen att öka...

Vinsten kanske ökar, men det är ju en helt annan sak. Fast för syndikatmongoliderna är det kanske sak samma...

Nåväl,jag tänkte inte spy galla över dom nu, snarare tänker jag tillbaka till den tid som har varit.

Många kommer jag att sakna, som t.ex. Gunnar och Iris. Givetvis finns det även ett flertal kunder som jag är glad att slippa köra.

Några av dom blir vi ju inte av med, dels för att de trötta slöfockarna på PDX ger bort körningarna till oss på nätterna, dels för att några ändå åker med oss och betalar mer i ren protest.

Huruvida detta beror på misskötsel av avtalade hämttider låter jag vara osagt...

Som sagt en nygammal tid är här, med kraftigt minskad omsättning, men troligvis inte minskad vinst, för även om intäkterna sjunker så gör ju också utgifterna det, och dessutom har åkarna nu tid att fixa och dona med vagnparken, något som har varit kraftigt eftersatt de senaste åren p.g.a. tidsbrist.

Hursomhelst så är det lite vemodigt, men det går väl över.