Det var motljus var hans ursäkt.
Kanske ska man inte köra 240 i en korsning när man inte ser om det är rött eller grönt.
Det var rött
Det såg jag men inte han, och nu är min älskade vita duva mest troligt ett minne blott.
Intryckt dragkrok och kofångare, inte omöjligt att bakvagnen blev sned heller, med tanke på den ganska våldsamma smällen.
Som tur var fick min far bli försöksperson i ett test för 15 år sen då Folksam utprovade eftermonterade whiplashskydd i gamla bilar i skadeförebyggande syfte.
Den här gången räddade detta skydd med största sannolikhet mig från bestående men, visst känner jag mig lite öm i nacke och axlar, men enligt doktor Irina på Stadsvikens VC som jag besökte igår för att få lite kvinnlig beröring tyder inget på några skador, att jag redan är lite hjärnskadad sedan tidigare kan ju också ha betydelse, för man kan väl inte få samma fel i huvet två gånger?
Hjärnskadad
Egentligen är det ju inte så men man börjar ju undra om nåt är fel när man valde att satsa på denna branch...
Fast jag trivs ju som fisken i vattnet, det är väl det viktigaste?
Och vad framtiden har i sitt sköte vet jag inte än, men Yum Yum verkar ha stora planer för vår framtid!
lördag 31 mars 2012
onsdag 28 mars 2012
Alzheimer deluxe
Omsej och Kringsej har en mellanbror.
Han heter Fipplolovitj. Fipplolovitj spelar i den högra skolan när det gäller fippel.
Igår efter att sagan om Omsej och Kringsej skulle få sitt slut, lyckades Fipplolovitj med konststycket att tappa bort simkortet ännu en gång. Efter att febrilt ha letat i både taxi och privatbil återfanns det dock hemma på Fipplolovitjs skrivbord, där det hade legat hela tiden.
Fipplolovitj hade i stressen vid sin passtart tagit med sig fel simkortskuvert och innan detta uppdagades hade paniken hunnit nå tämligen höga nivåer.
MEN NU.
Nu ska väl sagan om det självgående simkortet ändå vara slut.
Sagan om Fipplolovitjs eskalerande alzheimer går dock vidare. Igår glömde han sin telefon på lunchrestaurangen och idag glömde han bilen på bilverkstaden...
Denna saga är nog inte slut än...
Han heter Fipplolovitj. Fipplolovitj spelar i den högra skolan när det gäller fippel.
Igår efter att sagan om Omsej och Kringsej skulle få sitt slut, lyckades Fipplolovitj med konststycket att tappa bort simkortet ännu en gång. Efter att febrilt ha letat i både taxi och privatbil återfanns det dock hemma på Fipplolovitjs skrivbord, där det hade legat hela tiden.
Fipplolovitj hade i stressen vid sin passtart tagit med sig fel simkortskuvert och innan detta uppdagades hade paniken hunnit nå tämligen höga nivåer.
MEN NU.
Nu ska väl sagan om det självgående simkortet ändå vara slut.
Sagan om Fipplolovitjs eskalerande alzheimer går dock vidare. Igår glömde han sin telefon på lunchrestaurangen och idag glömde han bilen på bilverkstaden...
Denna saga är nog inte slut än...
tisdag 27 mars 2012
Sagan om det självgående simkortet
Det var en gång två ryskfinska bröder som hette Omsej och Kringsej. Ibland brukade de även kallas för Omi och Kring för enkelhetens skull. Trots att Omsej var ganska mycket äldre än Kringsej så umgicks de ganska mycket med varandra. Enligt deras föräldrar Tjorven och Jena kunde det bero på att Omsej och Kringsej inte var riktigt som andra barn. Det handlade inte om asocialitet utan snarare om socialt umgänge utanför de fördefinierade gränserna av det normala.
Omsej och Kringsej hade en bra uppväxt på den ryskfinska landsbygden och när de blev gamla nog flyttade de in till den stora staden för att söka lyckan som taxichaufförer, eftersom de hade en fallenhet för det sociala livet.
Det fanns emellertid ett litet problem för Omsej och Kringsej då deras lantliga uppväxt innebar total avsaknad av elektronisk utrustning och därför hade lite svårt för att förstå sig på den, för de flesta andra, så självklara moderna utrustningen som är vardagsmat i dagens samhälle, som till exempel datorer och mobiltelefoner.
Omsej och Kringsej hade dock tur, för deras chef var en mycket förståndig och förstående man som gjorde sitt bästa för att hjälpa dem med alla problem som uppstod.
En dag var Kringsej ute och körde taxi då plötsligt bilens kortterminal började krångla. Eftersom Kringsej inte var van att tänka själv ringde han sin chef som givetvis bistod med all upptänklig hjälp som fanns. Denna gång gick det dock inte att avhjälpa problemet på ett enkelt sätt eftersom det var terminalens simkort som gått sönder. Chefen beställde givetvis ett nytt kort och där kunde denna historia ha fått sitt slut men då kom Omsej in i bilden.
Chefen gav nämligen det nya simkortet till Omsej som inte riktigt visste vad han skulle göra med det. Han lyckades sätta in kortet i terminalen, men han kastade bort alla viktiga uppgifter, som t.ex. pinkoden, som hade varit självklart att spara för vilken mediatränad person som helst.
Detta ledde till nya problem och någonstans under felsökningsprocessen råkade det fallerande simkortet hamna i en annan av chefens taxibilar där det av någon anledning började fungera. Detta kan ha berott på att den andra bilen kördes av personer med större fallenhet för tekniska prylar.
Dock beställde ju chefen ännu ett kort till Omsej och Kringsejs bil, och då det aktiverades slutade kortet i den andra bilen att fungera eftersom båda korten var knutna till samma abonnemang. Då chefen inte hade fått vetskap om detta problem beställde han ett nytt kort till den andra bilen och då slutade det givetvis återigen att fungera i Omsej och Kringsejs bil...
Efter många turer är dock problemet numera löst och så var sagan slut.
Kanske... :-)
söndag 25 mars 2012
Om personliga påhopp
Jag vill förtydliga mig.
Det här är min personliga blogg. I den skriver jag om det som kommer upp i min skalle. Ofta är jag less, trött och irriterad på saker. Därför kan det ibland hända att det jag skriver kanske kan klämma någon öm tå.
Jag skriver vad jag känner och har så alltid gjort, och jag beklagar om någon kommit i kläm.
Att jag dessutom har skrivit en del olämpliga saker på Facebook är olyckligt, då det kan läsas av ganska många och misstolkas av lika många. Bloggen är ju ändå ett val man gör, om man vill läsa den eller inte.
Det är inte frågan om någon ironi. Jag menar allt jag skriver, men några personliga påhopp är det inte frågan om, finns det sådana problem tar jag dom mellan fyra ögon.
Men som sagt, att en och annan öm tå kan klämmas är jag medveten om och jag tänker inte be om ursäkt, för jag är den jag är, jag skriver det jag skriver, och jag står för mina ord!
Jag är chef, en chef ska inte vara kompis med sina anställda, även om det kanske inte heller är meningen att man ska vara bittra fiender...
Jag vill poängtera att jag är nöjd, med det jobb alla som arbetar för Mytax AB presterar, för annars hade de inte varit anställda...
Att jag ibland spyr galla beror nog på att man i den här branschen måste vända på varje krona, så när det hela tiden ständigt kommer oförutsedda utgifter blir man ibland spyless.
Jag gör allt för att hålla firman på fötter, även om det ibland kan kännas lönlöst. Detta gör jag för att jag till varje pris vill undvika att behöva ställa någon på bar backe.
Det företag jag och min kollega driver sätter trots allt mat på bordet åt ganska många, detta skall fortgå, och förhoppningsvis ska företaget i framtiden kunna försörja ännu fler.
Att man vill få företaget att växa handlar nog mest om att jaga ständiga utmaningar och nya mål. Jag när knappast några drömmar om ekonomiskt oberoende, i så fall hade jag säkerligen valt en bransch med bättre framtidsutsikter och större utvecklingspotential.
Som färdigutbildad civilingenjör med dubbla examen hade jag väl inte planerat att driva en taxifirma, och i mångt och mycket kanske jag är predestinerad för något större.
Men det får man ta när den dagen kommer, för närvarande handlar allt om nuet.
Och nuet är Mytax AB!
Vi kommer aldrig att sälja, några garantier för firmans fortlevnad kan dock inte ges. Med ständigt eskalerande kostnader är det osäkert hur det kommer att gå, och jag tänker inte måla upp någon skönhetsbild.
Det är tungt, men vi kämpar!!
Det här är min personliga blogg. I den skriver jag om det som kommer upp i min skalle. Ofta är jag less, trött och irriterad på saker. Därför kan det ibland hända att det jag skriver kanske kan klämma någon öm tå.
Jag skriver vad jag känner och har så alltid gjort, och jag beklagar om någon kommit i kläm.
Att jag dessutom har skrivit en del olämpliga saker på Facebook är olyckligt, då det kan läsas av ganska många och misstolkas av lika många. Bloggen är ju ändå ett val man gör, om man vill läsa den eller inte.
Det är inte frågan om någon ironi. Jag menar allt jag skriver, men några personliga påhopp är det inte frågan om, finns det sådana problem tar jag dom mellan fyra ögon.
Men som sagt, att en och annan öm tå kan klämmas är jag medveten om och jag tänker inte be om ursäkt, för jag är den jag är, jag skriver det jag skriver, och jag står för mina ord!
Jag är chef, en chef ska inte vara kompis med sina anställda, även om det kanske inte heller är meningen att man ska vara bittra fiender...
Jag vill poängtera att jag är nöjd, med det jobb alla som arbetar för Mytax AB presterar, för annars hade de inte varit anställda...
Att jag ibland spyr galla beror nog på att man i den här branschen måste vända på varje krona, så när det hela tiden ständigt kommer oförutsedda utgifter blir man ibland spyless.
Jag gör allt för att hålla firman på fötter, även om det ibland kan kännas lönlöst. Detta gör jag för att jag till varje pris vill undvika att behöva ställa någon på bar backe.
Det företag jag och min kollega driver sätter trots allt mat på bordet åt ganska många, detta skall fortgå, och förhoppningsvis ska företaget i framtiden kunna försörja ännu fler.
Att man vill få företaget att växa handlar nog mest om att jaga ständiga utmaningar och nya mål. Jag när knappast några drömmar om ekonomiskt oberoende, i så fall hade jag säkerligen valt en bransch med bättre framtidsutsikter och större utvecklingspotential.
Som färdigutbildad civilingenjör med dubbla examen hade jag väl inte planerat att driva en taxifirma, och i mångt och mycket kanske jag är predestinerad för något större.
Men det får man ta när den dagen kommer, för närvarande handlar allt om nuet.
Och nuet är Mytax AB!
Vi kommer aldrig att sälja, några garantier för firmans fortlevnad kan dock inte ges. Med ständigt eskalerande kostnader är det osäkert hur det kommer att gå, och jag tänker inte måla upp någon skönhetsbild.
Det är tungt, men vi kämpar!!
fredag 23 mars 2012
Ensamrätt på gnäll
Så fort man surar ihop bli man en surfitta.
Idag är jag less på allt. Vill sälja bilarna. Hänga mig i garaget, men det går säkert över
Kanske
Allt man säger misstolkas. Folk tar det personligt, men så är det ju inte. Hade ni haft min vardag hade ni fattat. Hundra arbetstimmar i veckan men betalt för hälften. Jag gnäller inte för det finns ingen poäng.
Livet blir inte bättre för det. Jag håller masken och knyter näven i fickan istället. Annars blir jag en surfitta.
Inget jag säger ska tas personligt. Jag klagar på ett havererat system i ett land där alla har vant sig vid att få allt serverat på guldfat med silversked.
Kanske dags att flytta till Afrika och få se hur jävligt livet kan vara??
Surfittor!!!!
söndag 18 mars 2012
Det blev som jag trodde
Många talade om Guld.
Det gjorde aldrig jag. Jag gjorde som Roger.
Läste sönder Luleå Hockey
Jag kan ingenting om hockey, vem som har vilket nummer, skostorlek och vilken handfattning de har.
Därför ska jag heller inte analysera varför det blev som det blev, men jag kände det på mig redan i slutet av grundserien, när LHF stog som slutsegrare i tabellen.
Förväntningar är livsfarliga
Inte minst i en liga som är så ofantligt jämn som den svenska hockeyligan där alla kan slå alla och så också gör. När man får en liten svacka går det fort och det gjorde det nu.
Huruvida Luleå spelade fel, coachade för lite eller inte toppade laget i tid tänker jag inte kommentera.
Men det gick åt helvete och jag tror att orsaken sitter i skallen.
Det undermedvetna, hur mycket man än försöker undvika tankarna finns de ändå alltid där...
Visst känns det lite tomt och vemodigt, för det är klart man hade hoppats på mer.
Men livet går vidare
Jag tror att Färjestad vinner guldet efter en hård final mot de sex fingrarna.
Det gjorde aldrig jag. Jag gjorde som Roger.
Läste sönder Luleå Hockey
Jag kan ingenting om hockey, vem som har vilket nummer, skostorlek och vilken handfattning de har.
Därför ska jag heller inte analysera varför det blev som det blev, men jag kände det på mig redan i slutet av grundserien, när LHF stog som slutsegrare i tabellen.
Förväntningar är livsfarliga
Inte minst i en liga som är så ofantligt jämn som den svenska hockeyligan där alla kan slå alla och så också gör. När man får en liten svacka går det fort och det gjorde det nu.
Huruvida Luleå spelade fel, coachade för lite eller inte toppade laget i tid tänker jag inte kommentera.
Men det gick åt helvete och jag tror att orsaken sitter i skallen.
Det undermedvetna, hur mycket man än försöker undvika tankarna finns de ändå alltid där...
Visst känns det lite tomt och vemodigt, för det är klart man hade hoppats på mer.
Men livet går vidare
Jag tror att Färjestad vinner guldet efter en hård final mot de sex fingrarna.
fredag 16 mars 2012
Krasslig vardag
Beklagar den senaste veckans tystnad i bloggen. Har helt enkelt inte haft tid...
En trist sjukskrivning i företaget gör att man får dubbla, och trippla, men det var nog kanske nödvändigt, och kroppens sätt att berätta att man inte kan jobba för mycket utan måste ta det lungt ibland, det är trots allt inte alla som är så hårda som jag...
:)
Själv blev jag förkyld, men det berodde på att jag hämtade en gubbe som knappast har sett en tvål sedan julen 2006, och var tvungen att köra med öppen ruta för att inte vomitera över hela ratten...
Året har i övrigt börjat bra för Mytax.
Hittils inga större reparationskostnader, arbetssam och trogen personal, samt att intäkterna har ökat sedan Turktaxi bröt sig ur bolaget.
Definitivt det bästa som har hänt Sexans Taxi på länge, och det med mycket kraftig slagsida seglande skeppet har börjat få ny vind i seglen!
Imorgon ska Ellen förhoppningsvis få nya klossar, skivor och ett efterlängtad hjullager.
Som ny blir hon aldrig, men med lite kärlek har hon ännu många år kvar på vägarna!
En trist sjukskrivning i företaget gör att man får dubbla, och trippla, men det var nog kanske nödvändigt, och kroppens sätt att berätta att man inte kan jobba för mycket utan måste ta det lungt ibland, det är trots allt inte alla som är så hårda som jag...
:)
Själv blev jag förkyld, men det berodde på att jag hämtade en gubbe som knappast har sett en tvål sedan julen 2006, och var tvungen att köra med öppen ruta för att inte vomitera över hela ratten...
Året har i övrigt börjat bra för Mytax.
Hittils inga större reparationskostnader, arbetssam och trogen personal, samt att intäkterna har ökat sedan Turktaxi bröt sig ur bolaget.
Definitivt det bästa som har hänt Sexans Taxi på länge, och det med mycket kraftig slagsida seglande skeppet har börjat få ny vind i seglen!
Imorgon ska Ellen förhoppningsvis få nya klossar, skivor och ett efterlängtad hjullager.
Som ny blir hon aldrig, men med lite kärlek har hon ännu många år kvar på vägarna!
måndag 5 mars 2012
Teknikutveckling?
Jag minns hur det var för tio år sen.
Då köpte man en mobiltelefon, som man laddade ungefär en gång varje vecka.
Denna mobil hade man sedan i fem år. Då bytte man för att man helt enkelt var less på den och ville ha en ny. Under dessa fem åt fungerade telefonen klanderfritt.
Så är det inte idag
Dagens såkallade "smartphones" blir man ju tokig på!
Man får man ladda dom varje natt, och även om man gör det är batteriet oftast helt slut på kvällen.
Efter tre månader börjar den tjorva. Fel på programvaran. Simkortet glappar. Samtal kopplas ner utan förklaring. Skärmen hänger sig.
Listan kan göras lång.
De är så bra för man kan använda dom till så mycket!
Själv har jag inte riktigt förstått poängen men att ha Word i en telefon som ändå inte går att skriva med eftersom knappsatsen titt som tätt tjorvar så att man får kalibrera om den hela tiden. Och om man mot förmodan lyckas knåpa ihop ett worddokument är tidsåtgången tio gånger större än om man hade använt en dator...
Nu låter jag som en sån där gammal sur bakåtsträvare. Låt så vara, men jag försöker verkligen hitta fördelar med den nya tekniken.
Jag har ju trots att själv en smartphone av senaste modell, och jag använder den flitigt, både till wordfeud och facebook.
Att ringa med den gör jag också, men oftast blir jag anklagad för att prata för tyst eller inte alls, eftersom mottagningen i min smarta telefon är under all kritik.
Då jag knappast kan anklagas för att prata varken högt eller tydligt ens i verkliga livet kan man ju förstå att det blir ännu svårare att höra mig i en massproducerad telefon av starkt undermålig kvalité...
I detta fall tycker jag att teknikutvecklingen har tagit ett stort steg bakåt
Jag har en Samsung Galaxy 2S.
S:et står för skräp
Då köpte man en mobiltelefon, som man laddade ungefär en gång varje vecka.
Denna mobil hade man sedan i fem år. Då bytte man för att man helt enkelt var less på den och ville ha en ny. Under dessa fem åt fungerade telefonen klanderfritt.
Så är det inte idag
Dagens såkallade "smartphones" blir man ju tokig på!
Man får man ladda dom varje natt, och även om man gör det är batteriet oftast helt slut på kvällen.
Efter tre månader börjar den tjorva. Fel på programvaran. Simkortet glappar. Samtal kopplas ner utan förklaring. Skärmen hänger sig.
Listan kan göras lång.
De är så bra för man kan använda dom till så mycket!
Själv har jag inte riktigt förstått poängen men att ha Word i en telefon som ändå inte går att skriva med eftersom knappsatsen titt som tätt tjorvar så att man får kalibrera om den hela tiden. Och om man mot förmodan lyckas knåpa ihop ett worddokument är tidsåtgången tio gånger större än om man hade använt en dator...
Nu låter jag som en sån där gammal sur bakåtsträvare. Låt så vara, men jag försöker verkligen hitta fördelar med den nya tekniken.
Jag har ju trots att själv en smartphone av senaste modell, och jag använder den flitigt, både till wordfeud och facebook.
Att ringa med den gör jag också, men oftast blir jag anklagad för att prata för tyst eller inte alls, eftersom mottagningen i min smarta telefon är under all kritik.
Då jag knappast kan anklagas för att prata varken högt eller tydligt ens i verkliga livet kan man ju förstå att det blir ännu svårare att höra mig i en massproducerad telefon av starkt undermålig kvalité...
I detta fall tycker jag att teknikutvecklingen har tagit ett stort steg bakåt
Jag har en Samsung Galaxy 2S.
S:et står för skräp
torsdag 1 mars 2012
Cashflow
Idag lyckades jag med det jag inte trodde var möjligt
Jag kunde inte betala alla räkningar eftersom totalsumman översteg den maximalt tillåtna dagliga beloppsgränsen för vad min bank tillåter.
Hundra tusen kronor
Av denna helt otroligt extrema summa utgör bränslekostnaden ungefär 60 procent.
Sjukt är väl det bästa ordet för att beskriva scenariot.
Utöver dessa kostnader tillkommer lönen för de anställda och arbetsgivaravgifterna...
Tur att vi har mycket att göra iallafall :)
Jag kunde inte betala alla räkningar eftersom totalsumman översteg den maximalt tillåtna dagliga beloppsgränsen för vad min bank tillåter.
Hundra tusen kronor
Av denna helt otroligt extrema summa utgör bränslekostnaden ungefär 60 procent.
Sjukt är väl det bästa ordet för att beskriva scenariot.
Utöver dessa kostnader tillkommer lönen för de anställda och arbetsgivaravgifterna...
Tur att vi har mycket att göra iallafall :)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)