Dire Straits. Fritt översatt till eländiga missöden. Detta extraordinärt utomordentliga band och dess sångare och låtskrivare Mark Knopfler fascinerar mig. Har plöjt Private Investigations under hela dagens pass (11 timmar) och skivan har väl säkert varvat minst 10 gånger...
Ändå blir man inte less... varje gång solot i Sultans of swing spelas vrider man upp volymen till max och låter sig hänföras av den spelglädje som Knopfler så generöst delar med sig av.
Många säger att musiken var bättre förr, det kanske den var, men å andra sidan är de låtar vi minns och kommer ihåg från 80-talet säkerligen bara ett fåtal procent av all producerad musik under sagda årtionde. Och sållar man bort 97% av det skval som spelas på dagens radiokanaler så kan man säkerligen hitta några guldkorn som kommer att vara klassiker om 30 år.
Men ingen av idag kan spela gitarr med samma glöd som Knopfler.
Apropå glöd, solen glöder och lever djävulen i ögonen. Och eftersom färdtjänsttanterna har bytt mantra från "det är så jobbigt med all snö som fastnar på mina rullatorhjul!" till "det är så jobbigt med allt grus som fastnar på mina rullatorhjul!" så kan man onekligen konstatera att våren är här för att stanna.
Synd bara att Luleå stad lider av kronisk ishavsblåst från nordöstra Novaya Semya.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar