Så har den då kommit. Den dagen man aldrig vill ska komma.
Ifjol söp jag mig full innan planet lyfte, det misstaget tänker jag inte göra om, för det är ganska jobbigt att sitta och skaka i ett flygplan med huvudvärk från helvetet i flera timmar utan att ha nånstans att ta vägen.
För det är ju en ganska lång resa.
Rent fysiskt är det ju typ på andra sidan jorden, men den längsta resan är nog ändå den själsliga. Livet fungerar inte på samma sätt härnere, visst de som bor här är också människor, men där slutar likheterna.
Jag som är uppväxt i norden, under de förhållanden som råder där kommer nog aldrig helt att kunna förstå hur det måste kännas för en kvinna när hon måste lämna sitt nyfödda barn, eftersom hon inte har råd att ge det mat.
Sånt händer här, och ändå är ju inte Aruba något av världens mest fattiga länder direkt. Det finns givetvis platser som är sju resor värre.
Nu blev jag sådär djup igen, för det är lätt att det blir så. När man återigen måste lämna det som är viktigast i hela världen, vem vet när vi ses igen?
Ja, vi är fortfarande tillsammans...
Jag tänker inte ens försöka mig på tanken att förklara hur det gick till, men en sak är säker.
Den man som lyckas förstå sig på hur kvinnor tänker kommer att bli mycket rik.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar