Det råder fullt kaos därute. Och jag skiter fullständigt i det.
För nu känner jag av den lite. Resfebern alltså. Det känns förstås spännande och förväntningarna på resmålet är ganska höga.
Samtidigt så är det klart att man helst vill glömma det mesta som har med den här helgen att göra.
Jag vet i alla fall att hon lever. Alltid något.
Ovissheten är det värsta. Om man bara kunde få veta vad som har hänt hade det ju varit så mycket bättre men jag har ju annat att tänka på just nu, och tur är nog det.
Väskan är packad till hälften och det sista förberedande pappersarbetet är klart. Har inte råd att lämna något ogjort för det lär ju finnas tillräckligt att göra sen när man kommer hem...
Om jag kommer hem vill säga... Vem vet vad som händer? :)
T minus 18 timmar
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar