När verkligheten kommer ikapp

Det här är ett djupt och seriöst inlägg som inte passar för ytliga människor. Med andra ord kan 99.9 procent av sexans taxis medarbetare sluta läsa här.

Jag har börjat inse att det aldrig kommer att bli nåt varaktigt. Det här så kallade förhållandet som jag har. Ofta är världen liten. Men ibland är den enormt stor.
Det skiljer ett världshav mellan oss. Trots detta gick det väldigt snabbt. Det är väldigt märkligt hur det ändå kan finnas någon så långt bort som delar samma humor och samma intellekt som jag. Faktumet är att jag blev något tagen på sängen av det och kanske ville jag för mycket. Förmodligen mer än hon. För hade hon verkligen velat hade hon säkert redan varit I Sverige. Givetvis är det ju svårt och en enorm omställning, men finns det vilja finns det medel.

Vi känner ju faktiskt knappt varandra om sanningen ska fram. Två veckor är inte tillräckligt länge för att man ska våga släppa allt man har. Detta är ömsesidigt. Såklart kan jag tycka att hon borde flytta hit för att underlätta för mig. Men det kan givetvis även hon tycka. Och det är kanske det hon gör även om hon inte säger det. Sen är det ju givetvis även det här med tillit. Litar jag blint på allt hon säger?
Nej det gör jag nog inte och jag tror inte heller att hon litar till 100 procent på mig. Ett varaktigt förhållande kan inte byggas på sådana grunder. Det måste finnas förtroende.

Det är ju hur lätt som helst att inse att det här förhållandet hade varit perfekt för en tjuvknullare. Men sådan år inte jag. Om hon är det vet jag inte.

Detta semesterprojektet lägger jag ner nu. Det är nog det bästa för oss båda.

Jag kommer aldrig att glömma den tid vi fick tillsammans Jojeidi och jag önskar dig all lycka I framtiden!

Hoppas vi ses igen! Te aworo!!