Det blev påtagligt

En god väns far lämnade jordelivet i fredags.

Man vet inte riktigt vad man ska säga eller göra för att förbättra situationen. Kanske finns det inget man kan säga. Att bara vara där kanske är gott nog, eller att hålla sig undan. Sånt här är nog högst indivduellt antar jag. Vissa utagerar sina känslor och andra håller det inom sig, men jag tror ju att det är en fördel att ventilera sig. Sen om man gör det för sina vänner eller för familjen är ju valfritt.

Sådana här händelser får en att börja fundera. Min far är 84 år och har rimligtvis inte så många år kvar. Jag känner honom knappt!

Eller jo, det är klart jag gör, fast ändå känns det som om man skulle vilja sätta sig ner och prata mer med honom innan det är försent. Nu är han ju nästan blind och döv så inte blir det alltför enkelt. Fast det får gå vägen.

För inte är det ju kul att komma till insikt om att man hade en massa kvar att fråga honom om sen när det händer. För det gör det ju. Och den dagen kommer närmare och närmare.

/Anders