För er som inte hör vad jag säger. Nu kan ni läsa det istället.



lördag 30 april 2011

Jag blev student

Jag fick ett uppdrag inatt. Jag ska hjälpa nån att skriva en vetenskaplig rapport i ämnet historia.

Jag tar viktiga uppdrag på största allvar. Jag blev starkt engagerad faktiskt, det är länge sedan jag pluggade, och jag kom fram till att det faktiskt är ganska kul!

Att lära sig saker menar jag. Man får nya perspektiv när man sitter och fördjupar sig inom ett område som man kanske inte tidigare ägnat någon större tanke åt.

Och när man har läst ett tag börjar man dra paralleller till hur det är idag och inser att det mesta hänger ihop i ett enda stort nät av trådar.

När man får klarhet i en sak dyker det upp nåt nytt begrepp som man måste studera. Sen hittar man nåt mer som man inte visste.

Sen inser man att man egentligen redan kan allt. Fast det visste ni redan

Jag fick inspiration! Tack AE!!


Till hösten ska jag nog läsa nån kvällskurs!
Spanska kan vara praktiskt att kunna snart... :)

fredag 29 april 2011

Snåltarmen

Det fanns en gång en anställd människa som bet sig själv i ändan.

Han var så ytterligt snål att han fyllde vatten i den flytande tvålen när den var slut trots att det fanns flera nya tvålflaskor i olika dofter att välja bland.

Han sparade ju själv inget på det eftersom han inte betalade tvålen själv. Dock kom det sig så att den högsta chefen behövde tvätta sina händer. Och då blev högsta chefens tröja blöt eftersom den numera mestadels av vatten och inte speciellt trögflytande föredetta tvålen sprutade ner den.

Då blev högsta chefen arg


Och den anställda människan fick sparken.

Detta är en hypotetisk historia. Vissa delar är sanna och vissa är det inte. Människa skall bytas ut mot apa. Högsta chef skall bytas ut mot lägsta slavarbetare.

I övrigt stämmer det mesta.

Sensmoral: LÄMNA MIN TVÅL IFRED!!

onsdag 27 april 2011

Alla får gnugga

Nu får man återigen gnugga geniknölarna hårt. För nu ska vårschemat planeras.

Jag är stolt
Ty jag fick beröm!

Inte ofta som det händer trots att jag faktiskt tycker att jag är ganska bra på att få ihop det. Jag vet dock att det finns många som anser att jag har en viss övertro på mig själv...

Nu skedde givetvis det oundvikliga. Nån är missnöjd. Gnissel i maskineriet. Den ena tycker att den andra fick det för bra och vill ha samma. Det är onekligen mycket svårt att vara schemaläggare, men det är jag som har valt det själv...

Nästa gång ska jag överlåta ansvaret till nån annan så att jag slipper gnället. Nä nu var jag orättvis, för det är väl egentligen inte gnäll, utan bara rena önskemål. Och vi ska givetvis göra det som göras kan för att få alla nöjda. Som vanligt är det givetvis en utopi att tro att taxi är ett 7-16 jobb. Fast det är väl ingen som tror?

Den dagen som alla är helt nöjda kommer snart. Stjärnorna säger att detta kommer att ske någonstans mellan år 2342 och 2511.

Min idé var att sträva efter att minska antalet förare för att öka effektiviteten. Den idén fick sig en känga i skrevet. Men jag kämpar på. Förhoppningsvis ska alla vara nöjda med detta schema lagom tills nästa kommer...

Då börjar det om från noll igen

söndag 24 april 2011

Jag är inte hungrig

När motivationen börjar tryta är det illa.

Jag har alltid älskat mitt yrke, men nu känns det tyngre än nånsin.

Jag har mig själv att skylla. Det jag borde ha insett, och egentligen givetvis redan vet är att alla pengar man har på sitt konto inte är ens egna.

Fast ibland blir suget för stort...

Jag vill ha en ny TEVE! Och jag vill köpa en bil åt en "vän"... !

Men fan va bra! Här finns det ju lite pengar...


Ojdå! Det var visst farbror skattmas som hade reserverat de där pengarna...

I år fick jag 276.000 kronor i restskatt. Det kan tyckas vara helt ofattbart mycket, men man kan laborera en hel del. I slutändan måste jag ändå in med drygt 50 pannor innan mars nästa år. Men jag har klarat det förut och jag kommer att klara det igen.

Nu när vi omvandlar den enskilda firman till ett AB kommer kontrollerna att bli mycket bättre. Det är slut på överraskningar. Dåliga överraskningar menar jag då.
Det ska bli skönt att lämna över ansvaret till andra. En sten mindre att bära på.
Mitt kontrollbehov är inte alls så stort som man kan tro.

Det handlar istället om att jag känner att min erfarenhet är nödvändig i detta prekära läge. Vi är nu längst ner i botten av skittunnan.

Men vi ska gräva ett hål och ta oss ut!

Börja om från noll

Framtiden ser ändå ljus ut, för sämre kan det inte bli nu...

Om inte motivationen tar slut förstås. För jag är inte längre hungrig.

Mättnadskänslan kan givetvis även ha att göra med att jag just inmundigade en fantastiskt god och nyttig lunch.

Fettucine Contadina ala Mumblo.
(Felix grundrecept + Svartpeppar)

torsdag 21 april 2011

Den rullar

Skitig invändigt och utvändigt. Tom tank. Slitna vinterdäck. Knackar fortfarande lite eftersom en spridare inte ännu är bytt.

Men hon rullar!!

Steg ett var att få ut den i trafik. Steg ett är avklarat.

Steg två är betalningen. Det får vi ta itu med efter helgen. Men steg ett var det viktigaste.

Givetvis kan man skrika, bråka gapa och domdera. Gå an som en bandhund.

Men jag tycker faktiskt att dom har gjort ett bra jobb med det dom har gjort. De har faktiskt bytt en jävla massa grejer och de har gjort det fort. Huruvida det var nödvändigt eller inte att byta allt som byttes väljer jag att inte svara på. För det vet jag ju inte. Och det vet nog inte dom heller...

Men hon går iallafall. Förhoppningsvis ska det inte bli några följdfel, men man kan tyvärr bara hoppas...

Ponera att jag hade haft ett annat bilmärke och samma fel uppstått. Hur sannolikt är det att jag hade fått ut bilen före påsk? Knappast troligt. Därför är jag nöjd just nu.

Dock kommer tisdagens samtal om betalningen att avgöra om jag fortfarande kommer att vara nöjd eller om verkstaden kommer att stå i lågor på onsdag...

Spana i horisonten efter ett svart rökmoln så vet ni hur det blir...

tisdag 19 april 2011

Vem ska betala kalaset?

Nu har 66 stått stilla i tolv dagar. Imorgon är den trettonde. Och det kommer knappast att bli den sista.

Varje dag kostar mig mellan tre och fyratusen i inkomstbortfall.

Den totala inkomstförlusten kan således beräknas till mellan 35 och femtiotusen. Viss stilleståndsersättning får man från försäkringsbolaget. Men det är bara en bråkdel av den totala kostnaden.

Utöver detta kommer fakturan för själva arbetet...

Jag är givetvis förbannad. Men vad ska man göra? Givetvis är även Åke Eriksson Bil AB förbannade. De vill säkert inget hellre än att få ut bilen därifrån, om inte annat för att slippa ha mig hängandes i deras bakhasor.

Frågan är ju vem det är som ska betala för allt? Jag menar att det givetvis inte är rimligt att reparationerna på min ett år gamla bil som är fullt garantiberättigad ska bekostas av mig. Alla saker som verkstaden har bytt ut under sin desperata kamp att hitta felet kostar givetvis en himla massa i lönekostnader. Och det vill ju inte dom betala.

Och Mercedes Benz vill givetvis inte heller betala kalaset. De skyller på mig. Jag skyller på Åke. Och Åke skyller på en innerskärm...

Frågan är ju vem det är som åker på slutnotan?

För jag tänker definitivt inte ge mig förrän den feta damen sjunger!


Eller som Yum Yum säger:

"You are too soft baby!! You have to be more angry!!" :)

måndag 18 april 2011

Från ilska till likgiltighet

Jag kan ofta vara arg men det är sällan som det syns. Jag är inte den som skriker och domderar. Väljer istället att hålla det inom mig. Tror inte alls att det är onyttigt, vissa är inte utåtriktade. Det är bara olika sätt att tackla saker och ting.

Jag anser helt enkelt att det inte finns nån större anledning att skrika åt folk, för det har inte nån större effekt. När det gäller verkstaden på Åke Eriksson till exempel. Jag tror definitivt att de gör vad de kan. Tyvärr så verkar det som att de inte har kommit till bukt med problemet än, och nu blir bilen kvar tills imorgon...

Minst


Jag är dock inte arg längre. Det har gått för långt för det nu. Fick höra en passande liknelse igår. Det är som att sitta längst ner i en skittunna och folk bara fortsätter att kasta skit på en. Ändå skrattar man bara. För det finns helt enkelt inget slut på eländet.

Och några pengar att betala fakturorna med finns det inte heller, så varsågod Åke!

Byt motor, växellåda, framvagn, bakvagn och kaross när ni lika håller på!!

lördag 16 april 2011

Katkera

Visst är det underligt?

De flesta har inte nån koll över min situation och över företagets ekonomi.

Men ni kan sitta och skoja och skämta om hur less och bitter jag är!

Hade ni själva suttit i min situation hade ni också varit jävligt bittra. Det känns som att jag bär allt på mina axlar men just nu känns det som att jag är den enda som klarar av det. Det går inte att skämta bort det här.

Delegera!

Jag känner just nu att det inte finns utrymme för det!
Jag måste ro denna kris iland på egen hand fast jag tror inte att det kommer att gå.

Läget är minst sagt kritiskt och det blev inte bättre igår. Sextioåtta kämpar på men nu vill hon ha nya bromsbelägg. Det måste hon givetvis få. Snart.

Till råga på allt fick man låna en bil som inte riktigt uppfyller de krav jag ställer på en taxibils komfort. Det fick jag också skit för. Men tack ändå för lånet. Jag hoppas det går att fixa hjullagrena, för det håller inte att köra tre veckor med den där traktorn!

Jag måste vara realistisk.


Just nu har Mytax AB ingen framtid!

fredag 15 april 2011

Jag glömde!

Jag glömde hur det var. Hur jävligt det än känns finns det ALLTID nån som har det värre...

Jag fick prata med Yum Yum igår och kan bara konstatera att jag inte ska klaga nåt mer. Fast det glömmer jag nog snart bort.

I Aruba kan man ansöka om en dags ledighet i god tid för att ens barn fyller år. Man kan själv fixa med en ersättare som gärna byter pass med en för att just detta ska kunna ordnas. Man kan fråga sin chef flera gånger om den har gjort schema.

Sen kan man få vänta tills två dagar innan sagda dag kommer för att få schema. Då har man inte fått ledigt ändå. Och till svar får man att det inte gick att ordna...

Sen kan man även ansöka om semester. Om man får den eller inte är upp till chefen att avgöra. Inte som i Sverige, NÄR man går den utan OM man får den... Det är ju en viss skillnad.

I Aruba är det oftast personkemi och chefens personliga åsikter om dig som styr hur du blir behandlad. Och eftersom chefen är en barnlös bitterf...a och inte kan få egna barn är det lätt att den blir avundsjuk om just du råkar ha sådana.

Helt plötsligt är jag väldigt glad att jag bor i Sverige

Chokladkakor är nyttiga för välbefinnandet

torsdag 14 april 2011

Taxislav

Det är nattsvart. 66 kommer inte ut före helgen.

Hur man än vrider och vänder på det så finns det ingen utväg. Det som är mest påtagligt är det faktum att jag har gått från att vara arg till att vara likgiltig.

Jag har helt enkelt slutat att bry mig. Läget är riktigt illa. Man får väl hoppas på nåt mirakel för det är det enda som kan rädda situationen.

Tur att Åke E brukar vara lätta att förhandla med när det gäller avbetalningsplaner... Det tragiska är att kanske inte ens det hjälper!

Imorron ska jag vara taxislav för första gången på mycket länge! Det känns iallafall som en viss nytändning i tillvaron även om det är en liten sådan...

onsdag 13 april 2011

Uppe med tuppen

Som jag tidigare skrev skulle det bli 67 timmar i bilen den här veckan. Nu blev det ju inte så.

Mestadels eftersom sextiosex fortfarande är på verkstad då de var tvungen att skicka bränsletanken med packåsna och de enda bilar som finns att låna är Skodor.

Inga pricipiella problem med detta, men som alla vet så passar alla skodaägare på att åka på verkstad med sin bil varje gång den råkar vara ledig.

Och idag hade jag fått löfte om att låna en annan Skoda. Men det sket sig för den var visst redan bortlovad. Därför är jag vaken före fan utan att ha nåt att göra.

Tror jag måste åka på Åke och leva rövare en stund. Sen ska jag nog vara barnvakt!

Idag ska Mytax AB få sitt hett efterlängtade organisationsnummer!

söndag 10 april 2011

Ljus i tunneln

Nu känns det bättre.

I fredags var det tungt, det kan jag erkänna. Men nu börjar det vända igen.

Jag har en tuff arbetsvecka framför mig. 67 schemalagda timmar i bilen, att lägga till de otal timmar jag måste spendera med pappersarbete. Jag vet att det finns en ersättare som inte vill annat än att bara sätta tänderna i det, men det är tyvärr inte så himla enkelt att bara flytta över papper och dumpa ansvaret på andra.
Till viss del beror det säkert på mitt kontrollbehov, men det är faktiskt också en hel del man måste sätta sig in i och jag måste väl erkänna att jag helt enkelt inte har hunnit med att instruera min efterföljare på ett så bra sätt som man kunde önska.

Idag har jag i allafall kommit ikapp med den löpande bokföringen och ikväll är det tänkt att jag ska göra arbetsgivaravgifterna för mars. Sen ska jag försöka beställa en ny licens till UniBAS.

Kvar att göra är inkomstdeklarationen...
Men den sköter Gullik med bravur!

Hoppas på en restskatt under sexsiffrigt belopp i år...

Gamla Bettan spinner oförtrutet på när lillsyrran ska få ny blåsa. Trots sitt halvrisiga yttre och ett sämre begagnat förarsäte.

I sinom tid kommer detta säkert att bli bra. Men man får bida sin tid och skynda långsamt.

Sitt på händerna herr M

Trehundra

Mummelbloggen firar sitt trehundrade inlägg!

Den första läsaren får trehundra gula Taxipennor helt gratis!
Kontakta Tony för information.

lördag 9 april 2011

Åtta Noll

Botten är nådd. När sextiosex är under isen får man sänka sig till den lägsta nivån i mannaminne. Att köra en Ford.

Men efter en helkväll med rishögen kan man konstatera att den ändå inte är helt oäven. Just storleken på Åtta Noll är tämligen passande för taxitrafik. Stor nog att köra storbilar med tillägg och liten nog att inte ratas av kvart-i-treraggen.

Kort sagt en bra taxibil!

Sen kommer nackdelarna...
Skallret, vindljudet, felhjulsdriften, reporna och de vinda bromsskivorna får man på köpet. Och vissa kunder tror man heter Toktore. Bara för att han ofta styr just den bilen.

Jag måste undersöka om det finns nån riktig bil med ungefär samma egenskaper

fredag 8 april 2011

Herr Murphy kan konsten att jävlas

Jag måste ju ändå tillstå att jag har haft ganska tur med mitt företag en längre tid. Bilarna har gått bra och inga större missöden har inträffat.

Då börjar man bli lite självsäker. När man har några kronor över på kontot. När man känner att livet leker. Det är då han kommer in i bil(d)en.

HERR MURPHY

Han kan verkligen konsten att ställa till det för en...

På kort tid har jag haft alla upptänkliga problem man kan tänka sig. Anställda som inte gör det de ska. Bilar som havererar.

Och det är inte hur som helst de havererar. Saknade en innerskärm på höger bak efter att det hade packat snö i hjulhuset under vintern. Skärmen gav vika och lossnade. Inget större problem. Prio 0 kan man tycka. Ungefär lika viktigt som att fixa clips på en förarstol. Skapar lite vägljud, men i övrigt inga större bekymmer.

Vad fel man kan ha

För det visar sig att under denna innerskärm sitter en avluftningsventil till bränsletanken. Och eftersom skärmen är borta har all sand, salt och övrig skit från vägbanan ansamlats på denna ventil så att den stockats igen. Detta har fått till följd att undertrycket i bränsletanken har blivit enormt. Den har helt sonika imploderat!!

Och en ny kostar 10 pannor plus arbete för ca 7 och den finns i Tyskland... :(

Sen har jag bytt två frihjul och ett par bromsklossar också.
De totala reparationskostnaderna för april månad uppgår nu till närmare 30.000 och det är bara den nionde...

Dessutom som om inte det vore nog så lägger min äggkokare sig på tvären och vägrar samarbeta. Jag är väldigt kinkig med mina ägg! De måste vara perfekta! Nu är jag inne på femte försöket...

Yum Yum ge mig styrka!

Det är iallfall tur att jag har dig...

Men att tro att det kommer att bli någon ny visit till Aruba den närmaste tiden är inte speciellt sannolikt

tisdag 5 april 2011

Arubahuis

Nu har jag snart filat färdigt på det.

Ska skicka ett mail till den Arubianska filialen av Nederländska ambassaden. Det är dom som har hand om frågor som rör företagande i Aruba. Jag ska fråga dom om information angående att starta en sidorörelse i detta paradis på jorden.

Taxibranchen på Aruba behöver en uppryckning. Och det hade ju varit trevligt om vi var dom som lyckades!

De flesta tror att det är ett skämt

Men jag är fast besluten att jag ska prova detta! Går det åt h-vete så gör det. Men då har jag iallafall provat! Och det är något man kan berätta för sina mellanbruna barnbarn när de blir större...

Farfar kom. Farfar såg. Farfar fallerade.

Om man inte tar risker kommer man aldrig att lyckas.

Framtiden är vår. Leve framtiden!!

Yellow Cab Aruba

Outdoor Pleasure

Nu! Now!

Den har tinat fram! Altanen som varit täckt av vit sörja i 6 månader är nu öppen för användande. Kanske.

Our terrace is now available! After being covered by the white goo for 6 months its now open for use. Maybe.

Än har inte det stora bakslaget kommit. Bara några små mesiga. Och det brukar alltid komma ett sånt där riktigt jätteoväder med en halvmeter snö. Minst.

The BIG setback is yet to come. So far there has been a few small wimpy ones. But is is common with a really big storm every spring with ten feet of snow. At least.

Chefen tyckte jag var från vettet när jag kom med idén. Kanske är det så. Men man bli ju onekligen sugen på att sitta i solljuset med en mjuk glasstrut och bara njuta. Det har varit många kalla mörka månader. Och man är svältfödd på sol. Detta trots att jag varit två veckor i paradiset!

The boss said i was crazy when I came up with the idea. Maybe. But one does get a craving for sitting in the sun with a soft cone of cold icecream and just enjoy life. There has been many months of extreme cold and darkness. One is starved for the sun. And this is still even though I have been for two weeks in paradise!

Företaget blomstrar. INTE. Båda bilarna behöver omvårdnad. Men jag ser ändå tiden an med tillförsikt. Att starta aktiebolag innebär en hel del pappersexcersis. Krångel och tandagnissel. Funderingar på upplägget. Men det känns bra ändå. Äntligen kommer det att kännas att man har bättre kontroll över ekonomin. Det innebär givetvis mindre spelrum och större ansvar. Men summa summarum så kånns det som rätt väg att gå.

The company is flourishing. NOT. Both cars needs nursing. But I see the future with confidence. Starting a joint stock venture is united with a heckload of paperwork. Fuss and gashing of teeth. Reflections of structure. But it feels good. Finally there will be better control over the economy. Less leeway and more responsibility. But in the end this feels like the right way to go.

Nu dog min bil! Hejdå...

My car just died! Goodbye...

måndag 4 april 2011

In the heat of the night

När man ser en amerikansk film där det figurerar taxichaufförer framställs yrket ofta som mycket spännande och händelserikt.

Det händer alltid något spännande

Så är det egentligen inte på riktigt, det brukar vara ganska slentrianmässigt. Speciellt när man har kört några år.

Ikväll var det som på film. Först fick jag rycka ut akut och hjälpa en kollega vars kund hade slocknat i bilen och inte gick att väcka. Samtidigt började motorlampan lysa. Då ringde B och skulle ha skjuts. Sen ringde Yum Yum.

Jag fick medla med Mercedes-Benz 24 timmars servicepersonal samtidigt som jag försökte väcka den slocknade kunden. Det gick inte. Ambulans tillkallades. Under hela detta rabalder var det kaos på körningsfronten.

Det behövdes en bårbil med bärhjälp....

Nödlögn om död kund fick användas

Men det löste sig som vanligt. Och när allt hade lugnat ner sig var det givetvis inte längre något fel på bilen...

En vanlig dag på jobbet. Fast inte riktigt ändå...

fredag 1 april 2011

Chasing cars

Det ena föder det andra

Igår spelade LHF den match som senare skulle visa sig bli säsongens sista.
Stämningen var tät. Trängseln var omfattande. Jag stod mitt på apberget. Nervositeten fick sig ett nytt ansikte

Tanken var att jag skulle ta bilen från matchen. Men så blev det nu inte. Fick inmundiga vissa för bilkörning otillåtna medel för att lugna nerverna.

Så jag fick skjuts från matchen. Så långt allt väl. Men sen när jag kom hem insåg jag att avsaknaden av bil skulle komma att bli ett problem nästföljande morgon. Ty jag skulle köra sextiosex klockan 5.30. Och bilnyckeln låg I brevlådan på Orrskärsgatan ca en kilometer bort.

Trodde jag

Men nu var det ju inte så. För den var nämligen i Gammelstad.

Som tur var stod 68 i garaget för den skulle inte börja förrän sju. Så jag tog den och åkte till Gammelstad.

Åsynen av en yrvaken och orakad ännu ej medicinerad finne med svåra nacksmärtor i morgonrock av dammodell är svårsmält klockan fem på morgonen.
Man tycker att jag borde ha vant mig vid detta efter vårt äventyr på Aruba. Men nej.

Sådant kan man inte vänja sig vid