Jag är inte hungrig

När motivationen börjar tryta är det illa.

Jag har alltid älskat mitt yrke, men nu känns det tyngre än nånsin.

Jag har mig själv att skylla. Det jag borde ha insett, och egentligen givetvis redan vet är att alla pengar man har på sitt konto inte är ens egna.

Fast ibland blir suget för stort...

Jag vill ha en ny TEVE! Och jag vill köpa en bil åt en "vän"... !

Men fan va bra! Här finns det ju lite pengar...

Ojdå! Det var visst farbror skattmas som hade reserverat de där pengarna...

I år fick jag 276.000 kronor i restskatt. Det kan tyckas vara helt ofattbart mycket, men man kan laborera en hel del. I slutändan måste jag ändå in med drygt 50 pannor innan mars nästa år. Men jag har klarat det förut och jag kommer att klara det igen.

Nu när vi omvandlar den enskilda firman till ett AB kommer kontrollerna att bli mycket bättre. Det är slut på överraskningar. Dåliga överraskningar menar jag då.
Det ska bli skönt att lämna över ansvaret till andra. En sten mindre att bära på.
Mitt kontrollbehov är inte alls så stort som man kan tro.

Det handlar istället om att jag känner att min erfarenhet är nödvändig i detta prekära läge. Vi är nu längst ner i botten av skittunnan.

Men vi ska gräva ett hål och ta oss ut!

Börja om från noll

Framtiden ser ändå ljus ut, för sämre kan det inte bli nu...

Om inte motivationen tar slut förstås. För jag är inte längre hungrig.

Mättnadskänslan kan givetvis även ha att göra med att jag just inmundigade en fantastiskt god och nyttig lunch.

Fettucine Contadina ala Mumblo.
(Felix grundrecept + Svartpeppar)